Och så även jag

Vems tankar har inte varit upptagna av #metoo den här veckan? Äntligen spricker det sexistiska molntäcket upp. Får vi hoppas i alla fall. Jag delade också en status på facebook men mer än så tänker jag inte säga om den saken. För ingen behöver gå in på detaljer och dela dem med allmänheten, det handlar om att belysa hur pass ofta det faktiskt förekommer. Jag såg en del personer som skrev att det är jobbigt att se det här diskuteras överallt och det kan jag förstå. Jag är ledsen över att vi ens måste skriva om det här. Samtidigt tror jag att vi finner styrka i andras berättelser också. ”Strength in numbers“ som det heter på engelska. Jag hoppas att de som inte kan prata om det här känner sig burna av de som skriver om ämnet nu, inte har dåligt samvete över att de inte själv skriver något.

För när vi läser berättelser i samband med me too-kampanjen är det viktigt att komma ihåg att det är de kvinnor som kan, vågar och orkar som delar med sig. De som inte är rädda eller utsatta just i detta nu, de som känner sig så pass säkra i sin sociala, finansiella och professionella ställning i samhället att de har möjlighet att tala ut.  För det är inte roligt att skriva om det här. Det är inte kul att behöva befatta sig med det som hänt en. Behöva tänka på det igen. Ingen vill sätta sig själv i association med kränkningar och objektifiering och våld. Någon som är i en utsatt och sårbar position kan antagligen inte heller dela med sig av sin historia och det får vi inte glömma. Me too sker först nu, så sent i mänsklighetens historia, för det krävs ett viss mått av självständighet och kvinnor i maktpositioner för att vi ska våga komma fram. Vi ser ju redan nu hur kvinnor ifrågasätts när de träder fram samtidigt som män hyllas för att de erkänner sina sliskiga och rentav straffbara beteenden. 

Me too belyser främst att det kan hända vemsomhelst, närsomhelst. Även här, i ”jämställda” Sverige och västvärlden så sker det absolut oacceptabla saker på löpande band. Och den röda tråden är våldtäktskulturen. Oavsett om du som kvinna tjänar pengar, bildar dig, har alla materiella privilegier så kan du ändå inte känna dig säker och trygg när det gäller sexualiserat våld och trakasserier (och om du inte åtnjuter dessa privilegier är du än mer utsatt). Det är ett brett spektrum; från olämpliga kommentarer till… ja, ni vet. Och samtliga handlingar på det här spektrumet är oförlåtliga och oacceptabla, men glöm aldrig att allt hänger ihop och skapar ett samhälle där kvinnor* ständigt bär en rädsla och ett obehag med sig. 

Jag ser kommentarer där folk kritiserar kvinnor som ”gått med på” trakasserier för att komma framåt i sin karriär, jag tänker främst på skådespelerskorna som nu talar ut mot Harvey Weinstein och de svenska medieprofilerna. Varför ligger återigen fokus på kvinnornas handlingar? De borde aldrig ha ställts inför det valet ”låt mig göra vad jag vill med din kropp eller glöm din karriär!“, från första början! Så hålls kvinnor tillbaks. Så trycks vi ner. Det är inget val. Jag kommer aldrig kritisera en kvinna som ”går med” på sådana situationer för att hon inte erbjuds någon annan väg till sitt mål. Det är aldrig hennes fel. Det är den i maktposition som missbrukar sin makt, det är den som har ett val och det är den som ska hållas ansvarig.

*Jag gillar inte att uttrycka mig så binärt och menar såklart inte bara cis-kvinnor. Jag har inte glömt bort att transpersoner och icke-binära personer, som utöver det som nämns i inlägget, ofta bemöter en helt egen uppsättning av trakasserier och diskriminering.