Åh, att vara ung igen.
Jag brukar sällan vara nostalgisk eller längta efter att vara ung igen. Inte när jag ser mina nya rynkor i spegeln, inte när mina knän knakar när jag sätter mig på huk. Den största delen av tiden är jag bara glad att jag varit ung en gång. Att jag hade roligt, att jag var lite dum och oansvarig, att jag festade, att jag pluggade, att jag upplevde.
När jag ser unga nuförtiden tänker jag bara att det är deras chans nu. Ett kort ögonblick i historien när man inser att man har resten av livet framför sig. Och jag tänker att jag inte skulle vilja vara där igen. Osäker på min plats i världen, blyg inför främlingar, lite awkward.
Jag har börjat läsa mer böcker igen och tillbringa mindre tid på sociala medier. Det är så lugnande. Boken jag läser just nu (The Idiot av Elif Batuman) utspelar sig på Harvard i mitten av 1990-talet, när e-mail precis började etablera sig i samhället, när man fortfarande gick till videoteken och lånade filmer på VHS. Jag kollade om Ally McBeal för några år sedan och även om inte allt har „åldrats väl“ så att säga så kände jag mig nostalgisk när Ally och hennes roommate Renee satt hemma på kvällarna och kollade på film på teven tillsammans. I sovrummet fanns en läslampa och en bok eller tidning, ingen skärm som lyste blått sken i ett mörkt rum innan de skulle sova.
För att återgå till boken. Det var en specifik scen när huvudpersonen pratar med ett potentiellt kärleksintresse och författaren så tydligt beskriver hur de två står nära varandra och den andra nästan lutar sig över henne. Spänningen riktigt darrar på bokens sidor även om ”inget” händer. Det är alldeles tillräckligt att bara prata, att komma närmare någon man inte känner så väl än. Hennes vän kommer fram till henne efteråt. och så pratar de om ifall han, den där killen som hon tänker på oftare än hon vill medge, är intresserad av henne.
Något med den scenen kastade mig tillbaka till gymnasieskolans korridorer och spänningen i att kanske se den jag var förälskad i komma gående emot mig. De första travande samtalen när man försökte vara sitt klokaste, mest originella jag och sedan spelade upp samtalen för sitt inre resten av dagen. Det gjorde mig nostalgisk. Att bestämma en dejt. Att behöva vänta tills nästa dag innan man sågs igen. Inga videosamtal där.
Minns du den där himlastormande kärleken, den som du var övertygad om att ingen annan någonsin kunde föreställa sig? Och du kunde tro det för att du var ung.
Bitar av Berlin 