Något fint som alla kunde ta del av

För rätt så länge sen skrev jag om en liten bit mark som höll på att planteras om inför den internationella trädgårdsutställningen (IGA). En rosenträdgård som hölls avspärrad tills det var dags för IGA. Men en dag var det öppet och allmänheten kunde njuta av välplanerade, välplanterade rabatter, klängrosor och den mjukaste gräsmattan jag upplevt i hela Berlin. Hela säsongen har den här rosenträdgården bjudit på nya vyer, växterna har avlöst varandra – från tulpaner och alliums till rosor och lavendel ocn nu på sluttampen sedum och gräs (kanske glasmiskantus?).

Varje gång vi har kommit förbi har folk suttit på bänkarna och läst, pratat, tittat och njutit av det fina. Både unga och gamla, par, grupper och ensamma har återfunnits i rosenträdgården. Jag har sett barnfamiljer med små barn som tar sina första steg, ett äldre par där den ena rullat fram den andra i rullstol till körsbärsträdet där de sedan suttit. Jag har sett den ensamme hiphopparen dra fram huvan över pannan men ändå sitta kvar vid rosenträdgården och njuta av kvällssolen. Jag har sett mangaklädda tjejer komma över från mässan ett par hundra meter bort och posera för bilder framför raderna av lavendel. Många har tagit med sig en bok och suttit och läst, en del kostymklädda har slagit sig ner med takeaway-mat för lite avkoppling efter jobbet.

Tänk vad en liten fläck med skönhet gör mycket för själen. Även om den ligger inklämd mellan ett bostadsområde och den tungt trafikerade Karl-Marx-Allee där bilarna skapar ett konstant brus. Trots det kommer folk till rosenträdgården för att insupa lite lugn. Det gör så mycket för livskvaliteten, att folk kan komma dit och bara sitta och njuta. Inget krav på att köpa eller prestera något.

Men det är ändå alldeles för futtigt, och det finns alldeles för få av dessa små urbana oaser. Det läggs så mycket pengar på att bygga nya hus med ”exklusivvåningar” som de flesta berlinare inte har råd med, där trädgårdarna blir inspärrade privatgårdar bara för de som bor där. De små grönområdena som är allmänt tillgängliga får för lite pengar för att upprätthållas. Och de flesta tomrum som finns kvar mellan husen tillåts förfalla helt tills marken köps upp av någon investerare som bygger … just det: lägenheter som berlinare inte har råd med.

Och den internationella trädgårdsutställningen? Den som låg i utkanten av Berlin och kostade 20 euro per person i inträde? Delvis regnade den bort, delvis glömde folk bort den när de slutade marknadsföra den efter öppningsdatumet. Jag vet inte vad som kommer att hända med rosenträdgården nästa säsong, då det inte finns ett kommersiellt intresse som IGA som de kan återknyta till.

Bara för att det inte finns en direkt ekonomisk vinst att göra på att skapa grönområden och plantera upp parkerna så görs det inte heller. Men vår livskvalitet då? Det kanske inte klirrar i kassan direkt, men så många människor mår så dåligt och är så stressade. Och den här lilla biten jord har gett dem en liten timeout, om än bara för en halvtimme om dagen. Och jag är säker på att det betalar sig i slutändan.