Vid världens ände, del 1

En gråmulen vardagseftermiddag på kontoret fick jag ett sms ”Irland fyra dagar i April?”

Jag svarade såklart ”ja”.

Jag hade aldrig tidigare varit i Irland men det stod på min önskelista sedan länge. Tanken på att vandra vid kusten, låta vinden piska mig i ansiktet, vara omgiven av grönt och lyssna på fantastiska irländska dialekter fick min jobbutsikt över en cementerad parkeringsplats att blekna bort.

Semester. En kort en, men ändå. Välbehövlig.

Tre veckor senare gungade flygplanet ner över Shannon och vi slogs av hur grönt allting var. Verkligen grönt. Grönare än grönt. Som om någon målat med intensiva akvareller.

Vi körde kringelkrokiga vägar ner mot Kilrush och ojade oss över hur vackert allting var. Gigantiska hagar med får, kor och hästar som betade fridfullt. Som fick tillräckligt med plats. Som jag önskar att det kunde vara överallt.

Vårt första stopp var Kilkee där vi bodde på detta sagolika ställe.

Först en liten paus för att hämta andan och lugna lilla åksjukan.

Personalen var trevlig, rummet lugnt, maten fantastisk. Och utsikten gick inte av för hackor den heller, ett stenkast från stranden ju.

Dagen efter vaknade vi till strålande solsken. Typiskt irländskt. Frukosten gjorde sig inte på bild men var såklart otroligt god. Äppelformad toast, irländskt och hembakt soda bread. Kanske inte det mest veganvänliga köket. Istället fick jag nöja mig med ekologiskt och närproducerat.

Efter en bastant frukost frågade vi i receptionen vad de tyckte att vi skulle hitta på och konkretiserade så vår plan för dagen. Först en promenad vid vattnet:

Sen en bilfärd ner till Loop Head. Vi ville upp i fyren. Kvinnan som satt väl påklädd vid biljettbåset frågade om vi hade lust att bygga bo i Irland, de sökte nämligen en fyrvaktare. För ett ögonblick föreställde jag mig ett isolerat liv längst ute på yttersta kanten av loophead. Mörka nätter, blåsiga och regniga dagar, inga grannar men nära till nästa lilla ort. Jo… kanske. Va sa? Inget rinnande vatten i huset? Det får fortsätta vara en romantisk dröm.

Sedan körde vi raka vägen förbi Dolphin Watch till min stora förskräckelse. Men det var inte så fina odds för att faktiskt få se några delfiner just den här dagen ändå. Och så körde vi. Och körde. Hela vägen till Cliffs of Moher. Men det tar vi en annan gång.

Har du varit i County Clare eller någon annanstans i Irland? Vad tyckte du?

***

Vill du se fler bilder från min Irlandresa? Följ mig på bloglovin’ så slipper du missa nästa inlägg!