Bitar av Berlin

Citrondoftande lins- och kikärtssallad med färska örter

oktober 19, 2016
Hur känner ni inför linser?

Jag ÄLSKAR linser.

Röda, gröna, svarta, puy, beluga – det finns så många och jag har inte smakat hälften av dem. Eller, det kanske jag gjort.

Röda linser är fantastiska i biffar, i Daal, tillsammans med kryddor i ett pitabröd (kanske ett framtida inlägg?).

Tellerlinsen, som det här receptet baserat på används ofta i grytor, eller bara som de är, kokta tillsammans med vinäger och spätzle. Nu blev det väldigt tyskt här känner jag. Och då är faktiskt mitt första fantastiska linsminne från en kväll i Rom. Ja, Rom i Italien!

Som student åkte jag för en vecka till Rom med några vänner och vi frossade i pizza och pasta i dagarna fem tills en kylig kväll i Trastevere då jag kände att jag fyllt pizzakvoten så att det räckte och blev över. Vi var de enda gästerna på en liten restaurang i undanskymt läge med gardiner för fönstren och de andra valde alla pizza men jag, jag slog till på en linssoppa. När servitören efter en liten stund kom tillbaks med frasiga, ostdrypande pizzor började jag nästan ångra mitt val. När jag såg den bruna geggan som jag skulle tvingas äta, hade ångern redan slagit till.

Men himlars, gudars, skyar var det gott! Linser, en massa vitlök och persilja (om jag minns rätt) värmde min mage och skickade mig in i en behaglig matkoma för resten av kvällen.

Den här rätten är dock inte så tung, känns nästan lite somrig tack vare rädisorna och dillen och jag hittade det här. Jag lagade det en mörk och kall oktoberkväll och hade egentligen inte alls tänkt blogga om det, därför finns det inga måttangivelser (eller bilder från matlagningsprocessen). Men eftersom det var så gott ville jag dela med mig!

I princip behöver du bara:
- Koka linser tillsammans med ett par vitlöksklyftor, men tänk på att skölja dem före och efter,
- skölj en burk kikärtor,
- skiva rädisor,
- hacka färsk dill och mynta
- och blanda allt med de kokta linserna.
Gör en dressing på: Skånsk grov senap och kanske lite dijonsenap, honung eller agavesirap om du vill ha det veganskt, salt och peppar, olivolja samt pressad citronsaft och pressad vitlök. Vispa ihop och häll över salladen. Blanda.

Toppa med avokado. Ät med baguette eller uppvärm ciabatta och vitlökssmör. Jag gjorde ett enkelt genom att blanda veganskt margarin (från märket Alsan), pressad vitlök och flingsalt. Megagott.

För exakta angivelser, kolla in originalreceptet från Cookie and Kate.
Restaurangtips: Xigon i Friedrichshain, Berlin

oktober 12, 2016

Den som gillar vietnamesisk mat kan skatta sig lycklig i Berlin. Varenda stadsdel stoltserar med flertalet vietnamesiskt ägda restauranger med god mat. Det finns förstås också en hel del gatuköks- och snabbmatsställen med varierande kvalitet. Men oftast är det gott såklart.

Anledningen bakom det vietnamesiska kulinariska utbudet i Berlin har att göra med Tysklands historia. På 50-talet bjöds studenter från (dåtidens) Nordvietnam in till Östtyskland (DDR) och under kommande årtionden utökades kooperationen (och arbetsinvandringen) mellan de båda staterna så att år 1989 hade 100.000 vietnameser antingen levt permanent eller tidvis i DDR. Även i Västtyskland togs vietnamesiska medborgare emot. Den som är intresserad av historia kan läsa mer på wikipedia eller en delvis lite mer dramatisk artikel här.

För er andra kan jag nu berätta om Xigon, en vietnamesisk restaurang som nyligen öppnade efter en omfattande renovering och med en helt ny image. En coolare image. Förut var det ett trevligt ställe och maten var okej, framförallt billig. Men det var inte fantastiskt gott, utbudet på menyn var alldeles för stort, det är aldrig ett gott tecken. Men det var inget som hindrade oss från att återvända dit om och om igen. En dag, när suget efter sushi (mm typiskt vietnamesiskt ju) var extra starkt styrde vi kosan bestämt dit och blev ganska snopna när det var stängt. Stängt i flera veckor. Vi var ledsna. Skulle vi behöva gå i hela tre minuter till nästa vietnamesiska restaurang? Eller, ve och fasa, bege oss till gentrifierade Kreuzberg för en glasnudelsallad? Otänkbart. Vi vägrade. Vi väntade.

Men oktober kom och med den en nyöppnad restaurang.

Med nya slogans (mer eller mindre barnförbjudna sådana).

Med ny inredning och nya musikval.Uppdaterade menyer.Ny belysning!Nytt porslin! Och nytolkade maträtter! (känns som om det fanns en ny kock också)

Vissa av oss kunde inte vänta tills vissa andra av oss fotograferat maten.

Samma gamla utsikt.

Vi var begeistrade. Maten smakade bättre, portionerna var välplanerade (de har omstrukturerat hela menyn, till allas vår fördel), betjäningen var fantastisk som vanligt.

Veganvänligt?

Det stod tyvärr inte utmärkt vad som var veganskt. Men i princip alla rätter kan beställas med tofu så det gäller väl bara att fråga så att de inte använt fisksås eller animalisk buljong.

Vad? Xigon, vietnamesisk restaurang som också har sushi på menyn.

Var? Petersburger Platz 2, Friedrichshain. Åk med m5, m6 eller m8 till Landsberger Allee/Petersburger Strasse eller m10 till Straßmannstr. eller u5 till Weberwiese

Dyrt? Nej, verkligen inte.

Gott? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på.
Smörgåstips: Vegansk kikärtsröra

oktober 9, 2016

Jag har sett variationer av olika röror med kikärtor som kan hoppa in och vikariera för både tonfisk- och äggröror och denna röra är just en sådan! Kanske lite mer åt ”tonfiskhållet”. Tonfisken (den blåfenade) är ju som vi vet mer eller mindre utrotningshotad så varför inte kolla upp alternativ? Det smakar kanske inte exakt som en tonfiskröra, men bre det på en smörgås så märker du att det faktiskt är fantastiskt gott ändå.

Lite blommor för att komma i stämning

Jag hade lagat min snabba citroniga risrätt några dagar tidigare och hade några kikärtor över som såg så ledsna ut där de låg i botten på konservburken. Så en söndag morgon tog jag mig i kragen och kombinerade lite olika kylskåpsrester till denna lilla röra. Som känns väldigt nyttig till och med.

Tyvärr har jag exakta inga måttangivelser (jag hade inte druckit kaffe än) men jag kan ge ungefära anvisningar.

Vegansk kikärtsröra

Tid: 5 minuter (om du inte är en zombie som just vaknat som jag. Då snackar vi 10-15 minuter)

För 2-3 personers frukostmackor behöver du:

<1 dl kikärtor från burk (also ej torkade)
En halv liten rödlök
1 selleristjälk
2-3 msk hummus
1 tsk pressad citronsaft (knappt)
1 kryddmått citronskal
En halv vitlöksklyfta
1 kryddmått kayennepeppar
1 tsk färsk dill
Salt

Gör såhär:

Om du inte gjort det redan, skölj kikärtorna väldigt noga, mosa dem sedan i en bunke tills du uppnår önskad konsistens. Hacka rödlöken och stjälken smått eller större om du vill ha något att knapra på när du äter. Blanda med de mosade kikärtorna. Krossa vitlöksklyftan med sidan av en kniv innan du hackar den och lägger i röran. Addera hummusen, citronsaften, skalet och kryddorna och blanda allt ordentligt. Smaka av innan du serverar. Du kanske vill ha mer salt eller citronsaft.

Jag älskar att laga med gröna och lila färger, är det någon mer som känner så?
Servera på ett gott bröd, eller tillsammans med sallad (förslagsvis färsk spenat och skivad tomat) i en sandwich som du med fördel kan ta med dig och äta på en mysig picknick eller på jobbet. Vilket kanske också är mysigt. Det beror helt och hållet på var du jobbar.

Tips: Placera smörgåsen strategiskt vid fönstret framför dina kala basilikaplantor så att det deprimerande oktoberljuset lägger ett kallt sken över bilden.
Om du äter på bröd kan du garnera med vad du gillar och har hemma. Jag hade skivad rädisa, vitlökspyramidsalt och en liten dillkvist. Kan tänka mig att skivad avokado skulle vara gott till! När är avokado inte gott, om vi är helt ärliga?

P.S. ”Skinkpålägget” uppe på titelbilden är förstås en vegetarisk produkt.
När hösten knackar på

oktober 9, 2016

Så hände det igen.

Trots nyttiga kostvanor, (ganska) regelbunden träning och frisk luft (när jag åkte ifrån Berlin åtminstone). Influensan slog till. När kroppen säger ifrån tycker i alla fall jag att det är bäst att lyssna. Stanna hemma (den som har möjlighet), dricka örtte och sträckkolla någon serie eller läsa en bok (fast redan det kan vara för jobbigt ibland).

Är det bara jag, eller känns det som att förkylningar och influensavirus alltid slår till just när en bestämt sig för att vara extra produktiv, eller påbörjat ett nytt träningsprogram?

Nåväl, från min plats i soffan har jag åtminstone en fin utsikt över den här blombuketten. Den känns kanske inte så höstig tack vare färgvalet, men trots det gråa regnvädret utanför känner jag mig inte riktigt redo att välkomna hösten än.
Utflyktsmål: Lüneburger Heide

september 27, 2016

Ibland när ytterligare en bilist har kört om en alltför nära och tutat alltför aggressivt. När en receptionist, kassör eller helt vanlig främlig på stan har varit för burdus och otrevlig bara för att. Bara för att så är vi i Berlin. När stadsluften förpestat dina lungor en dag för mycket. Ja, då finns det inte mycket annat att göra än att ta tillvara på solstrålarna en varm sensommarhelg och dra från Berlin illa kvickt.

Förra helgen var just en sådan. Då storstadsbruset tryckt en aning för mycket på själen. Så vi åkte iväg. Till Lüneburger Heide.

Lüneburger Heide är ett vida känt landskap i Niedersachsen. Egentligen är det i augusti det är bäst att åka dit, för då blommar ljungen. Men vi lyckades inte komma iväg förrän i september, men det var fortfarande fantastiskt vackert och här och var blommade buskarna i en ljuv lila nyans.

Så vi hoppade i bilen en tidig lördagsmorgon och körde i nästan fyra timmar för att äntligen uppleva detta storslagna landskap.

Dit vi skulle kommer en bara till fots, så vi satte bilen i en liten ort som heter Undeloh där vi intog en första fikapaus och träffade några nya vänner.

Sedan var det bara att kolla så att vandrarskorna (obs! Jag menar sneakers) var ordentligt snörade för dagens tripp var på hela 15 kilometer.

Vi upptäckte snabbt att det var t-shirtväder.

De snälla och hjälpsamma människorna som arbetade på parkeringen i Undeloh hade tipsat oss om en runda som gick uppför Wilseder Berg, genom den bilfria byn Wilsede (”Här passar det bra att ta en kaffepaus”) och ut till Totengrund. Som betyder ”De dödas mark” mer eller mindre. Det lät ju bra tyckte vi.

Så vi började i Undeloh och promenerade en fyra-fem kilometer till Wilseder Berg där första utsiktsplatsen var.

I nästan hela området gick det att åka hästdroska.

Men när vi stod vid den omtalade utsiktsplatsen vid Totengrund fattade jag varför folk blir gengångare just där. Landskapet såg ut som en tavla.

Förhållningsregler i Totengrund
Sen började solen så sakteliga gå ner och det blev dags för oss att vända tillbaks.

Lätta fotsteg på den sandiga marken
Vi var lite oroliga inför pensionatet vi bokat, ägaren hade varit svår att få tag på och först efter att jag bokat såg jag alla dåliga recensioner… (sånt som händer vid spontana reseplaner)

Men vi hade oroat oss helt i onödan. För trots att vi aldrig såg skymten av ägaren kunde vi lägga upp våra trötta fötter, se på dålig tysk teve, laga mat i ett eget kök och nästa morgon gjorde vi kaffe och satte oss på vår uteplats i solen.

Whimsical är väl en passande beskrivning
Vår lilla uteplats på pensionatet
Vår tripp avslutades med frukost i den lilla byn Egestorf. Även den väl värd ett besök!

Kyrkan i Egestorf. Vi gick inte in.
Siciliansk auberginegryta (vegansk)

september 22, 2016
Eftersom det gick så bra förra gången, tänkte jag testa ett annat Jamie Oliver-recept här på bloggen. För att vara helt ärlig har jag redan tillagat detta, för några år sedan, men saknade ungefär hälften av ingredienserna.

But there’s no time like the present som jag skulle kunna skriva ifall det här var en blogg på engelska.

Den här rätten är väldigt enkel att tillaga, du behöver bara hacka lite grönsaker. Det går snabbt, för mig tog det kanske 40 minuter och då kollade jag på en jättedålig film på Netflix samtidigt som jag lagade maten.

Siciliansk auberginegryta på en bädd av tomatbulgur

anpassat från det här receptet från Jamie Oliver.

Vem behöver vi då för att laga denna fenomenala och värmande rätt?

Det som behövs är alltså aubergine, mogna tomater, rödlök, vitlök, gröna oliver, kapris, färsk bladpersilja (både stjälkarna och bladen) och bulgur.

Du behöver också (fast jag glömde ta fram det till bilden): örtvinäger, tomatpuré (till din bulgur), salt och peppar.

Skapa lite konst med olivoljan i en gryta eller rejäl stekpanna.

Siciliansk auberginegryta med tomatig och kryddig bulgur.
4 personer.

Du behöver:
- En gigantisk aubergine eller två normalstora
- En liten rödlök
- Två vitlöksklyftor
- Fem mogna tomater
- Ett lagom stort knippe bladpersilja, färsk
- Två matskedar gröna oliver
- Två matskedar salladskapris
- Örtvinäger
- Torkad oregano
- Salt och peppar
- Massor av olivolja
Till bulguren:
- En del bulgur (jag använde en temugg som mått för två personer + rester för dessa två lyckostar)
- Två delar vatten
- En matsked tomatpuré
- Salt
Börja med att kolla så att du har alla ingredienserna hemma. Om så är fallet, tur! Nu kan du hacka auberginen i stora bitar, skiva vitlöken tun, finhacka rödlöken, plocka bladen på persiljan samt hacka dess stjälkar.

Hetta upp rejält med olivolja i en djup stekpanna eller i en gjutjärnsgryta. Bryn auberginen ett par minuter tillsammans med salt, peppar och oregano utan att bränna den. När det mjukat till sig tillsätter du persiljestjälkarna, vitlöken och rödlöken och låter det gosa ihop sig i ett par minuter till. Ös gärna på med mer olivolja så att det inte blir för torrt. Nu är det dags att stänka över örtvinäger och låta den dunsta bort innan du adderar de hackade tomaterna, oliverna och salladskaprisen. Låt att småputtra i 15 minuter. Det ska inte vara såsigt, bara lite krämigt.

Medan grytan puttrar på spisen kan du passa på att koka bulguren. Gör som det står på förpackningen, men ett tips är att tillsätta grönsaksbuljong istället för salt, det gör bulguren smakrikare. Jag hade dock ingen hemma, så jag hade salt och tomatpuré i kastrullen och även det blev fantastiskt gott! Lade till lite hackad bladpersilja när det var färdigt.

Om grytan mosat till sig och allt ser redo ut att ätas kan du ta det av plattan och sprinkla hackad persilja över allt. Redo att serveras!
Boulderklättring i Berlin

september 14, 2016

En fredagkväll i Berlin kan se ut precis hur som helst. Utbudet av klubbar, barer, utställningar, föreställningar och aktiviteter tar aldrig slut, känns det som. Min allra första helg som boende i Berlin bläddrade jag i en Berlintidskrift för att se var jag kunde gå ut. Enbart listan på klubbkategorier var längre än listan på uteställen i Uppsala där jag bodde tidigare.

Det kan vara lite överväldigande, och ibland är FOMOn* starkare än beslutsamheten, så det slutar med att en stannar hemma framför Netflix.

Men inte den här fredagen! Min kompis (som vi känner sedan tidigare ) föreslog att jag skulle komma med och boulderklättra. Ni som känner mig IRL vet ju att ”atletisk” är ett ord som sällan eller aldrig används för att beskriva mig. Men skam den som ger sig! Boulderklättring lät kul, och varför inte göra det på en ljummen sensommarkväll en fredag?

Så vi begav oss till ett mörkt och dystert industriområde i en annan del av stan, irrade omkring ett tag bland mörka byggnader och biffiga gymråttor innan vi hittade fram. Min vän mötte upp oss, påminde oss om att klätterskor ska sitta tajt om fötterna, men tårna ska kunna röras.

Vi fick hyra stinkande små skor av en ung kille som fick oss att känna oss gamla och gick sedan ut i den varma sommarnatten.

Såklart strömmade soft housemusik ur högtalarna och de löjligt vältränade varelserna som brukar gå dit flög uppför väggarna eller satt och diskuterade sina bravader (utgår jag ifrån) vid borden som stod framför uteserveringen.

Vi fick lite tips av de andra i vårt sällskap och jag tänkte att det väl inte är så himla svårt. Ända tills jag kommit halvvägs upp och varken vågade röra mig upp eller ner, framåt eller bakåt.

”Ta vänster ben till stenen där”, ropade någon främling hjälpsamt.

”Nej! Det är ju det jag står på!”

”Låt dig falla och testa igen om några minuter”, kom ett annat geni på.

Jag hängde kvar och mina armar och ben började skaka. Vilken tur att jag hade en publik av vana klättrare som kunde bevittna detta. Till slut kände jag att det gällde att ta sig själv i kragen och antingen klättra ner eller halka och slå mig. Det blev förstnämnda.

Mina vänner tittade ömkande på min mjölksyreskakiga uppenbarelse och föreslog att vi skulle gå upp till inomhusklättringen, för där skulle det tydligen finnas fler gula (dvs. enkla) banor. Jag lyckades framgångsrikt att inte nå toppen på flertalet av förutnämnda banor och förundrades istället över hur de andra flinkt tog sig från gult till orange till blått (de svårare banorna alltså).

Alltså. Det är ju roligt också att bara sitta på mattan och titta på de andra som är bättre på att klättra. Det funkar ju också.

Men efter ett tag kände jag mig modig nog att prova på igen. Och här ser vi resultatet av det:

Som sagt. Inte så atletisk. Men historien slutar tack och lov inte där. När du läser det här har jag redan varit tillbaks i klätterhallen en gång och njutit av mina fenomenala framsteg (obs ej skämt) och införskaffat ett nybörjarkit.

Nu bär det av mot oanade höjder!

Eller i alla fall en tre-fyra meter skulle jag kunna tänka mig.

*fear of missing out – alltså en inre oro eller rädsla att missa upplevelser som förstärks av sociala medier då alla andra lägger upp bilder och inlägg från alla fantastiska resor och events och annat de hittar på.
Skördetider

september 11, 2016

Nu är det skördetider och min e-postinkorg bombarderas av nyhetsbrev med recept som är anpassade efter skördesäsongen. Ja, så kul för alla som har en trädgård som myllrar av fruktträd, trädgårdsland, bär och vilda örter.

Men om allt som finns är en liten stadsbalkong och en frånvaro av gröna fingrar? Även för oss finns det hopp. I början av sommaren planterade jag morötter från frön jag köpt på… IKEA av alla ställen. Det var ett spontant köp och en spontan plantering och säkerligen gjorde jag allt fel.

De växte upp efter några veckor och snart blev det tydligt att jag planterat dem alldeles för tätt ihop. ”Hmm, jag borde plantera om dem”, tänkte jag. Vilket jag också gjorde. Men alldeles för tätt ihop. Det verkade som om de aldrig skulle mogna. Som om det som befann sig under jordytan skulle växa ihop till en enda stor morotsklump. Inte trevligt.

Men skam den som ger sig. En solig morgon i september (!) drog jag äntligen upp dem ur jorden och såg att det faktiskt nästan liknade något. Något ätbart. Något som innebar att jag faktiskt lyckats odla något annat än fönsterkarmskrasse och sallad. I alla fall två av morötterna såg ut som om de inte var giftiga.

Men blasten ser i alla fall fin ut och kommer användas i smoothies. Vad mer jag kan ha den till vet jag inte.

Nästa år ska jag definitivt försöka igen. Då med mer plats för de små morötterna att växa och frodas.
Veckomatsedel (eller hur jag slutade käka snabbmat och lärde mig älska planering)

september 3, 2016
Det kanske känns som en liten grej, men vilken skillnad det gjort för våra liv – att planera en veckomatsedel i förväg.

Folk har gjort det i alla (?) tider, i skolan planeras måltiderna ut långt i förväg, restauranger, kantiner, ja överallt är vi omgivna av veckomatsedlar. Så varför tog det då så långt tid att införa det i mitt eget liv?

Istället lade jag tid och pengar på att handla mat flera gånger i veckan, käka lunch ute på arbetsdagar (fastän vi bara har en handfull matställen att välja på i närheten av kontoret, så efter ett par år har jag ätit de flesta rätter fler gånger än jag vill minnas), och köpa något snabbt och därför också onyttigt (hej falafel och pommes).

Men en dag bestämde vi oss för att börja göra en veckomatsedel. Varje helg sätter vi oss ner, utrustade med penna, anteckningsblock, kokböcker, tidskrifter (jag brukar dregla över recepten och bilderna i Elle Mat & Vin och köper alltid med ett par varje gång jag är i Sverige) datorer och mobiler och gör en plan.

Först måste vi ställa oss några frågor:
1. Vad har vi redan hemma? Måste något ätas upp, såsom grönsaker, sallader och eller frukt?
2. Vad behöver vi för spannmål eller skafferivaror?
3. Vad är det säsong på?
4. Och viktigast av allt: Vad är vi sugna på?
Sedan bläddrar vi lite och låter oss inspireras. Försöker hitta en bra balans mellan mäktiga och lätta måltider, mellan pasta och ris eller bulgur, mellan snabblagade och komplicerade rätter. Vi bläddrar i kokböckerna och tidskrifterna. Vi kollar på tidigare veckomatsedlar och i bokmärkta bloggar. Sedan går vi till vår lokala veckomarknad där det finns både lokala eko-bönder som säljer och snabbtalande försäljare som köpt in från grossisterna. Helst skulle jag köpa det mesta närproducerat och ekologiskt, men det skulle inte uppskattas av plånboken.

Det som vi inte får tag på inhandlas sen i en vanlig matvarubutik. Specialvaror (oftast av den vietnamesiska varianten) hittar vi på flertalet butiker i vilken stadsdel som helst. Det är en fenomenal lyx att både ha nära till en matmarknad, vietnamesiska allköp och välsorterade matvarubutiker.

Men oavsett om du inhandlar allt på en lågprisbutik, ett ekologiskt kooperativ eller en marknad; att planera i förväg vad du ska äta kommer att spara tid eftersom du slipper gå och handla under veckan, du slipper komma hem från jobbet och varken veta vad du vill laga eller ens veta om du har alla ingredienser för det hemma, och du kanske till och med lyckas laga mat som ger dig rester för de kommande dagarna.

Så, för att summera, här är fördelarna med att skriva en veckomatsedel:
1. Du kommer att äta bättre (om du planerar bra mat förstås)
2. Du kommer att spara pengar
3. Du spar dyrbar tid under veckan
4. Mindre matsvinn
Men kanske är du en person som älskar att gå i affären och handla mat? Ja, i så fall får du väl ignorera allt jag skrivit ovan.
Sommarminnen

augusti 13, 2016

Det var ju inte tänkt att det skulle bli en sån här lång bloggpaus. Jag ber om ursäkt för det. Visst, jag ville koppla av under semestern, men lite bloggande hade jag ändå hoppats på att få till. Tyvärr har jag inte riktigt fått kläm på det där med regelbundet bloggande.

Efter tre långa, lata veckor i Sverige, då vi inte alls hann med allt vi tänkt göra (som det oftast blir) eller hälsa på alla vi ville träffa, är jag tillbaks i Berlin igen och sommaren och ledigheten känns redan så avlägsna. Någon skrev ett mail till mig och nämnde att det var min första vecka tillbaks på jobbet och jag blev alldeles chockad. ”Har det bara gått en vecka? Känns som en månad.” För trots att vi har halva augusti kvar hälsade Berlin oss välkomna med höstväder, stressig stadstrafik och förkylningsvirus som heter duga. Hej hej, vardagen.

Så innan minnena bleknar bort helt kan vi ju trösta oss (eller mig) med en liten bildkavalkad från sommaren 2016.

Det var kallt i vattnet de flesta dagar, och stranden blir smalare för varje år men detta är ändå en av mina absoluta favoritplatser.

Kvällshimlen var ofta majestätisk och lockade till små utflykter, till exempel på dessa välskötta men öde kyrkogårdar.

Den varmaste dagen på hela semestern var vi i Landskrona av alla ställen och letade efter skugga men såg bara en massa Pokemon Go-spelare.

De flesta andra dagar fick jag leva mitt bästa tantliv, d.v.s kaffefika varje eftermiddag, kardemummabullar varannan dag, trädgårdspåtande, växt- och blomshopping samt utflykter till mysiga gårdsbutiker. Som här nedan, Tirups Örtagård som en vän rekommenderade.

Vår näst sista dag unnade vi oss en utflykt till Kivik, jag hade sett fantastiska bilder från de österlenska stränderna och var dessutom sugen på äppelmust.

Kiviks musteri var inte riktigt som jag väntat mig, men jag kunde ändå sukta över det här fina växthuset. Och smaka på gudomligt god must.

Och här är yours truly, alldeles avslappnad och så naturligt poserande…

Det var den sommaren det. Eller, vi får se om jag lyckas få in någon somrig aktivitet till innan hösten verkligen slår till.