Boulderklättring i Berlin

En fredagkväll i Berlin kan se ut precis hur som helst. Utbudet av klubbar, barer, utställningar, föreställningar och aktiviteter tar aldrig slut, känns det som. Min allra första helg som boende i Berlin bläddrade jag i en Berlintidskrift för att se var jag kunde gå ut. Enbart listan på klubbkategorier var längre än listan på uteställen i Uppsala där jag bodde tidigare.

Det kan vara lite överväldigande, och ibland är FOMOn* starkare än beslutsamheten, så det slutar med att en stannar hemma framför Netflix.

Men inte den här fredagen! Min kompis (som vi känner sedan tidigare ) föreslog att jag skulle komma med och boulderklättra. Ni som känner mig IRL vet ju att ”atletisk” är ett ord som sällan eller aldrig används för att beskriva mig. Men skam den som ger sig! Boulderklättring lät kul, och varför inte göra det på en ljummen sensommarkväll en fredag?

Så vi begav oss till ett mörkt och dystert industriområde i en annan del av stan, irrade omkring ett tag bland mörka byggnader och biffiga gymråttor innan vi hittade fram. Min vän mötte upp oss, påminde oss om att klätterskor ska sitta tajt om fötterna, men tårna ska kunna röras.

Vi fick hyra stinkande små skor av en ung kille som fick oss att känna oss gamla och gick sedan ut i den varma sommarnatten.

Såklart strömmade soft housemusik ur högtalarna och de löjligt vältränade varelserna som brukar gå dit flög uppför väggarna eller satt och diskuterade sina bravader (utgår jag ifrån) vid borden som stod framför uteserveringen.

Vi fick lite tips av de andra i vårt sällskap och jag tänkte att det väl inte är så himla svårt. Ända tills jag kommit halvvägs upp och varken vågade röra mig upp eller ner, framåt eller bakåt.

”Ta vänster ben till stenen där”, ropade någon främling hjälpsamt.

”Nej! Det är ju det jag står på!”

”Låt dig falla och testa igen om några minuter”, kom ett annat geni på.

Jag hängde kvar och mina armar och ben började skaka. Vilken tur att jag hade en publik av vana klättrare som kunde bevittna detta. Till slut kände jag att det gällde att ta sig själv i kragen och antingen klättra ner eller halka och slå mig. Det blev förstnämnda.

Mina vänner tittade ömkande på min mjölksyreskakiga uppenbarelse och föreslog att vi skulle gå upp till inomhusklättringen, för där skulle det tydligen finnas fler gula (dvs. enkla) banor. Jag lyckades framgångsrikt att inte nå toppen på flertalet av förutnämnda banor och förundrades istället över hur de andra flinkt tog sig från gult till orange till blått (de svårare banorna alltså).

Alltså. Det är ju roligt också att bara sitta på mattan och titta på de andra som är bättre på att klättra. Det funkar ju också.

Men efter ett tag kände jag mig modig nog att prova på igen. Och här ser vi resultatet av det:

Som sagt. Inte så atletisk. Men historien slutar tack och lov inte där. När du läser det här har jag redan varit tillbaks i klätterhallen en gång och njutit av mina fenomenala framsteg (obs ej skämt) och införskaffat ett nybörjarkit.

Nu bär det av mot oanade höjder!

Eller i alla fall en tre-fyra meter skulle jag kunna tänka mig.

*fear of missing out – alltså en inre oro eller rädsla att missa upplevelser som förstärks av sociala medier då alla andra lägger upp bilder och inlägg från alla fantastiska resor och events och annat de hittar på.