Mycket veganskt, lite urbant och en massa grönt
Det har varit tyst här ett tag. Det är bara för att jag har semester och försöker ta vara på sommaren så mycket det bara går. Trots ösregn och starka, kalla vindar. Men då och då tittar solen fram och då hittar du mig allt som oftast på en strand.
Jag har en massa blogginlägg planerade så vi hörs när semestern är över! Men först, en liten sommarhälsning från Skanörs vackra strand.
För några helger sedan, när det fortfarande var sommar här, hade jag finbesök från Sverige (både tvåfota och fyrfota). Så när vi hade en fantastiskt solig söndag passade vi på att strosa genom stadsdelen Kreuzberg och bara njuta av livet.
Vi besökte den mysigaste loppmarknaden som jag varit på i Berlin. Vet du en mysigare så kommentera gärna nedan. Men vi gick i alla fall till Prinzessinnengärten som ligger vid Moritzplatz och som är en community garden, also en kollektivträdgård med fokus på organisk och hållbar odling i en urban miljö. Du kan läsa mer här (på engelska). På sommaren finns det även en loppis varannan söndag med fokus på kläder och en del hantverk. Dessutom brukar det finnas livemusik, så även denna gång:
Jag gillar Prinzessinengärten för dess lummiga, gör-det-själviga känsla.
Jag har gjort en del riktiga fynd på den här marknaden tidigare, bland annat ett par runda Harry Potter-glasögon som jag inte bytt ut glasen till än.
Men den här gången var jag till synes mest fascinerad av växthörnan.
Efter att jag lyckligt införskaffat ett japanskt gräs promenerade vi långsamt vidare, törstiga och kanske lite solstingshotade, passerade vackra Engelbecken där folk låg längs med vattnet och solade och rörde så lite på sig som möjligt.
Efter att ha promenerat i flera timmar hade vi så arbetat upp en riktig vargahunger så jag slank inom vackra Markthalle Neun (glömde fota) och till min stora lycka var det för en gångs skull ingen kö till pannkaksståndet! Alltså, ni måste förstå att pannkakorna från Geist im Glas finns med på ungefär varenda topplista över frukost och brunch i Berlin. Jag har bara varit på cafét/baren kvällstid hittills (deras persikomargarita är en historia i sig) och deras stånd på den här saluhallen brukar jag nästan aldrig ens se på grund av den långa kön. Jag har däremot sett folk gå omkring med serveringsskålar fulla med de fluffigaste, gräddigaste pannkakor jag någonsin sett.
Så detta var alltså en personlig triumf. Den här gången hade de skapat matchapannkakor med en dulce de leche-sås infuserad med misopasta. Och de var så goda. Två pannkakor (var, såklart) räckte gott och väl för att tillfoga oss lätt paltkoma.
Allt som allt, en härlig dag i Kreuzberg, solen sken för fulla muggar, folk njöt av livet, vi åt god mat och jag hade en ny växt till balkongen.
Nu när solen gassar hela dagarna så kan jag inte låta bli att tänka tillbaks på de friska vindarna i Irland. Alltså kommer här den efterlängtade(?) del två av min Irlandsresa. (Klicka här för att läsa första delen.)
Vi kör alltså längs med kusten från Loop Head. Vägen löper bokstavligt talat intill kusten och det är bara två meter mellan oss och vattnet. Jag lugnar pulsen tillräckligt länge för att lyckas ta ett foto från bilen.
Vi stannar till vid en kyrkoruin bredvid en väg, mitt i ingenstans. Där flimrar grässtrån i vinden och vi går försiktigt mellan gamla gravar och lösa stenplattor som gömmer sig under det gröna. Jag knäpper några bilder innan det bär vidare.
Målet är de berömda klipporna, Cliffs of Moher. Knappast ett hemligt smultronställe, Cliffs of Moher har över en miljon besökare årligen. Och jag kan förstå varför. Klipporna sträcker sig över åtta kilometer och reser sig som mest 214 meter över havet. Det finns ett stort besökscentrum, tydligen. Men av en slump hittar vi en liten parkering i slutet av en väldigt lång och slingrande väg bland betande hästar och kor. Och där finns det en borg. Eller slott kallades det tydligen. Det är blåsigt och klipporna branta vilket inte hindrar vissa turister från att skutta fram på gräsplättarna utanför stigen.
Cliffs of Moher var blåsigt, ensligt (vi mötte bara turister då och då), kargt och väldigt vackert. Jag var både nöjd och lättad när vi kommit tillbaks och lade fler meter av jämn, fast mark mellan oss och klippkanten.
Vårt nästa B&B låg i Doolin, en ort som är känd som den traditionella irländska folkmusikens högborg, på många av ortens pubar bjuds det på livemusik varje kväll. Det måste ju upplevas! När jag bokade boendet hade jag tyvärr inte insett att det var en 20 minuters gångväg från vårt B&B till orten. 20 minuter på en enslig, dåligt asfalterad väg bland fälten. Utan en endaste gatulykta. Utan en endaste ljuskälla. Det var verkligen beckmörkt på ett sätt som jag som Berlinbo aldrig upplever. Det kändes så tidlöst. Så måste det ha känts för folk innan elektriciteten sattes i bruk. På detta finns inga bilder. Såklart.
Desto skönare var det då att komma fram till McDermott’s Bar, trots busslasten med tyska och amerikanska turister. Det var litet och trångt så kameran fick stanna i väskan. Jag lyckades dock smygfota ljugarhörnan och min obligatoriska Irish Coffee med mobilen. Ursäkta bildkvaliteten.
På en liten scen satt två killar och rev av folkmusikdängor i ett hisknande tempo. Även om de var jätteduktiga så var det bästa när en av stammgästerna gick upp på scen till musikanterna och med hjärtskärande stämma sjöng en gammal irländsk rebellsång (Shanagolden) som fick det att tåras i ögonen. Och ännu bättre var det när den stora skaran turister hoppat på bussen för att åka tillbaks till sitt hotell för då började alla lokalbor att sjunga irländska folksånger tillsammans och sen utvecklades två olika grupper som mer eller mindre höll ett battle! Vi satt där, blödiga jag med tårar i ögonen, och tänkte att ”bättre än såhär blir det inte”. Men när vi skulle gå hem hörde vi fantastiskt livlig musik från baren tvärs över vägen och vi såg att publiken var lite mer i vår egen ålder så vi gick in en sväng där.
Och nästa morgon vaknade vi för sent för att åka med färjan ut till Aran Islands. Märkligt.
Nu är det bara en del kvar av min Irlandresa att skriva om. Kanske kommer den upp innan året är slut.
Om du gillade det här inlägget, lämna gärna en kommentar eller klicka ”gilla” så blir jag glad!
När detta skrivs är det en lördagsmorgon och jag sitter på min balkong i centrala Berlin, omgiven av prunkande blommor och örter.
Men så har det förstås inte sett ut hela tiden. Som alla trädgårdsmästare, trädgårdsinnehavare, fönsterbrädsodlare och balkongentusiaster vet: för att något ska växa krävs planering, tid och omsorg. Och regelbunden vattning.
För oss var det viktigt att få ut det mesta av vår lilla balkong. För den är så liten att det knappt är så att vi själv ens får plats. Vi ville ha örter, försöka oss på grönsaker, ha plantor som blommar vackert samtidigt som balkongen måste vara bra för bin och insekter. Dessutom var det viktigt för mig att ha en balkong som vi kan njuta av kvällstid på grund av alla byggarbeten som sker i vårt kvarter (eller ”Kiez”, som ni nu vet att det kallas). Så i våras satte vi igång att så fröer, vårda, beskära och förbereda de som överlevt vintern (som vi tagit in i lägenheten).
En kväll i maj, när solen återigen visat sitt lynniga tryne lade vi lite tid på att fixa till balkongen också. Sopade bort all jord och alla blad som fått trilla av och ligga ostört under de kalla och blåsiga vårdagarna. Placerade ut krukorna så att vi själv skulle få plats samt hängde upp en ljusslinga som jag köpt några år tidigare. Och så kändes balkongen ny och fräsch utan att vi köpt något mer än våra frön och växter. Och en och annan kruka.
Om jag är nöjd med balkongen? Jajemän! Jag kan äta frukost på helgmorgnarna när byggarbetarna är lediga, dricka en kopp te eller ett glas rosé om kvällarna och lyssna till ljudet från grannarna som kollar på film på sin balkong, bilar som kör för snabbt och turister som drar sina rullväskor över de ojämna trottoarerna. Och bina älskar balkongen! Kattmyntan är särskilt välbesökt. Dessutom har jag redan skördat sallad, persilja, krasse (skratta inte, jag tycker det räknas som odling) och gräslöken som växer som om den lider av storhetsvansinne. Vi har till och med skördat avlånga jordgubbar!
För några veckor sedan tog oss livet till Hamburg, en stad som många förknippar med Reeperbahn, men just där var inte jag. Jag höll mig till Sternschanze, Karolinenviertel och Elbphilharmonie. Tänkte att vi kunde se på lite bilder därifrån, är du med?
Gillar deras urban gardening. Gillar mindre att någon slänger sina blöjsopor precis bredvid. Men kanske är det just det som ger den rätta ruffa looken?
Vi promenerade genom mysiga kvarteret Sternschanze på jakt efter något gott att äta. ”Här finns det mängder att välja mellan”, tänkte jag och ratade alla ställen som inte kändes hundra procent rätt och gick vidare.
Vi passerade en loppis med en massa bra grejer som jag ville köpa, bland annat gitarrställ och gamla möbler (var jag hade tänkt ställa sistnämnda är ett annat mysterium), men gick förbi eftersom hungern började gnaga på humöret. ”Jag kommer förbi efter att jag har ätit”, tänkte jag självsäkert.
När vi gått igenom hela Sternschanze kom vi till nästa kvarter, Karolinenviertel, där jag var förvissad om att den perfekta lunchrestaurangen skulle uppenbara sig i vilken sekund som helst. Nej. Jag hade fel. Det fanns en massa trevliga butiker, där jag i hungrigt tillstånd testade kläder och konstigt nog inte gillade något alls.
Till slut kom vi fram till Hamburg Messe och där tog de mysiga kvarteren slut. Vilken tur då att just där låg en restaurang på hörnan som såg ut som den bästa restaurang jag någonsin sett. Det kan också ha varit en synvilla orsakad av hungern som vid det här laget kurrat i två och en halv timme. Tror vilket ställe som helst hade sett lockande ut.
I alla fall blev jag serverad världshistoriens största veggieburgare. Fast om den får kallas burgare när det inte finns någon burgare i, därom tvista de lärde.
Efter att matkoman släppt en aning slank vi in på en kokboksaffär och lyckades hålla tillbaks habegäret som utlöstes. Sedan slank vi in på en annan affär och köpte ett paraply. Hamburg är lite som Paris i den avsikten – du åker inte dit utan att bli blöt. Så sade Audrey Hepburn i filmen Sabrina. Fast minus Hamburg då. Och så tror jag att hon sade ”You never bring an umbrella to Paris!” med sin härliga transatlantiska accent som alltid lät som om hon var nykär. Det kanske hon var. Bra för henne! När vi sedan passerade loppisen på väg tillbaks hade den nästan bokstavligen regnat bort.
På kvällen trotsade vi regnet för ett besök på Elbphilharmonie.
Ni har kanske hört talas om det stora skrytbygget som det länge såg ut som om det aldrig skulle bli färdigt? Till skillnad från den berlinska flygplatsen har det faktiskt blivit klart! (attans, vi försöker ju att inte nämna den) Och det kostade bara 789 miljoner euro! Och det är gratis att åka upp. Och gratis är godare än en gigantisk vegburgare så det får inte missas!
Öl med utsikt.
Och här står jag och blockerar vyn!
Ja, okej jag kan väl flytta på mig.
Så det var lördagen. Söndagen inleddes med en enkel frukost vid floden Alster och spenderades sedan familjärt och avrundades med en promenad i naturen där finurligt formade träd skänkte svalka en dag som visade sig bli riktigt solig och varm.
Allt som allt en härlig helg. Har du varit i Hamburg? Har du något tips som jag absolut inte får missa nästa gång jag är där? Kommentera gärna nedan så blir jag glad!
***
Missa inte nästa blogginlägg. Följ mig på bloglovin’ eller prenumerera genom att ange din emailadress nedan!
Det är spännande att bo i en stad där du inte bara kan upptäcka nya restauranger och klubbar hela tiden, utan hela stadsdelar. Eller, nya kvarter åtminstone. Kaskelkiez är ju ett sådant kvarter som jag tills nyligen inte ens visste att det existerade.
Liten exkurs här: ”Kiez” betyder kvarter, eller hood i Berlin. Och Kaskel… är faktiskt namnet på en jurist och kommunalpolitiker som gav namnet till gatan Kaskelstrasse. Fast egentigen heter kvarteret Victoriastadt, men kallas Kaskelkiez i folkmun. Stadsförvaltningen för området har nyligen beslutat att kategorisera det som ett miljöskyddsområde för att bromsa den starka gentrifiering som dragit in som en våg de senaste åren och som tvingar folk att flytta längre och längre ut från stan i takt med att hyrorna och fastighetspriserna höjs.
Okej, nog om namnet, nu till utflykten. Vi åkte dit med spårvagnen som kör genom hela partydistriktet Friedrichshain i östlig riktning. Så snart du stiger av spårvagnen känns det redan som att vara i en helt annan stad. En mindre stad. Breda trottoarer och prunkande träd. Glada människor. Fast det kanske berodde mer på det årliga badanksracet och det härliga vädret och mindre på trottoarernas bredd. Eftersom vi glömt våra badankor hemma och har passerat tioårsstrecket slank vi snabbt förbi stadsfesten med alla barnaktiviteter och gick direkt till B.L.O Ateliers, ett konstnärscommunity som hade öppnat sina dörrar för allmänheten just denna dag. Den lummiga grönskan och känslan av kreativitet påminde lite om Christiania.
Det fanns en ateljé som designar och skapar inredning till olika klubbar, filmspelningar och events runtom i Berlin, en annan som skapade tjusiga inrednings- och trädgårdselement av cement. 
Men jag gillade nog nästan mest de små gipsfigurerna som barnen gjort.
I övrigt fanns det en massa ateljéer med målningar, en verkstad för boomeranger och pil och båge.
Efter allt tittande var det dags för ett besök på en omtyckta glassfabriken. Jag tog en kula mörk choklad. Som verkligen smakade choklad.
Jag passerade även den här cocktailbaren som såg lockande ut för en plantälskare som jag.
Men den var inte öppen, så det får bli en annan dag. I övrigt fanns det en ganska nyöppnad restaurang som såg trevlig ut.
Ja, det här utflyktstipset saknar kanske själv tipsdelen, men om du bor i Berlin och vill uppleva en annan stadsdel så ge Kaskelkiez en chans, för det var himla mysigt och jag kommer definitivt åka dit igen.
Hur du tar dig dit? Du kan exempelvis ta spårvagn m21 från Frankfurter Tor till Marktstr. Eller om vädret är fint så går det till och med att promenera eller cykla från till exempel Ostkreuz.
***
Du vet väl om att du kan följa mig på Bloglovin’ eller prenumerera genom skriva in din emailadress nedan?
Pfaueninsel, eller påfågelön som den skulle heta översatt till svenska, är en liten ö med spännande historia nära Potsdam. Ön är ett UNSESCO-Världsarv och alltså ett skyddat naturområde och tur är väl det, för här lever och frodas… Just det: Påfåglar.
Till Pfaueninsel från Berlin går det tåg och sedan buss. Även med bil går det såklart att ta sig dit. Men eftersom det är en ö kommer vi ju inte hela vägen utan att ta en färja. 4 Euro tur och retur kostar det att stå och vänta i tio minuter för en resa på två minuter.
Utöver påfåglarna finns diverse sevärdheter, såsom ett litet lustslott, jaktbyggnader, tempel och en väldans massa fina blommor.
Det var under slutet av 1700-talet som arbetet med byggnaderna och de anlagda trädgårdarna påbörjades på uppdrag av kungen (Friedrich Wilhelm II), för honom och hans officiella älskarinna, grevinnan Wilhelmine von Lichtenau. Överallt märks stilinspirationen från England men även antika Rom.
Lustslottet nedan användes som sommarresidens av kungen och hans älskarinna. Mot en liten entréavgift kan öns besökare även gå in här men med tanke på att det var den första soliga dagen på väldigt länge valde vi att hålla oss utomhus.
Och utemiljön gick inte av för hackor den heller, eller vad sägs om Berlins (bundesstaten) äldsta rosenträdgård eller vackra anlagda parkträdgårdar av Joseph Lenné (obs! ej Linné)?
Men vi åkte förstås inte dit för blommornas skull (även om det såklart hjälpte). Vi ville se påfåglar. Och påfåglar såg vi.
Vi såg honor.
Vi såg hanar.
En del satt ovanpå inhägnaderna (fråga mig inte varför vissa var inuti och andra sprang fritt på hela ön).
Och andra uppe i träd.
Medan vissa andra gick på catwalken.
Vi såg vita påfåglar.
Och andra som försökte kamouflera sig.
Mejeriet hade ett kostall på källarplanet och det sägs att kungligheterna själv mjölkade ibland.
Efter att ha promenerat omkring i flera timmar var vi väl värda en paus, så vilken tur då att en liten fontän uppenbarade sig. Där kunde vi sitta och njuta av solen, vattenspelet från fontänen och slottet på horisonten.
Sen bar det vidare. Tills vi fann nästa soliga stopp.
När vi var på väg tillbaks mot kajen såg jag påfågeln från tidigare stoltsera omkring för en massa människor. Lite för många människor och de stod alla lite för nära. (Bilderna nedan har jag tagit med mitt teleobjektiv.) Jag var lite irriterad, dels för att de blockerade min vy men framförallt för att de trängdes kring påfågeln som blev alltmer stressad.
Så plötsligt hände det, fågeln lät ut ett hjärtskärande, nästan bedjande skri och satsade fullt ut på att skrämma bort åskådarna.
Vilka fantastiskt vackra djur.
Givetvis var det ingen av de andra åskådarna som kunde respektera fågelns önskan, nej de ställde sig istället ännu närmre så att de kunde ta en selfie med fågeln. Helt ärligt, vad är det för fel på folk. Det står ju till och med på alla skyltar att vi måste respektera flora och fauna på ön. Synd att det inte kan vara självklart även utan skyltar men tydligen är det inte ens tillräckligt. Jag gillar att fotografera och därmed dokumentera min omgivning men snälla säg till mig om jag blir en sån som tror att omvärlden existerar endast för att vara min kuliss.
Efter det färgglada skådespelet var det bara att gå tillbaks till den lilla färjan igen och njuta av solen sålänge den stod på.
Tänkte att vi kunde ta en titt på lite goda grejer som jag lagat på sistone. Om du inte gillar närbilder på mat så kom tillbaks om några dagar istället, då kommer det bli andra bullar. Fast inte bullar då. Eller mat alls.
Kardemummabullar är min stora svaghet. Förra sommaren åt jag nog minst en om dagen när jag var i Sverige. Så en dag när jag hade lite hemlängtan (vem försöker jag lura jag var bara allmänt sugen på det godaste som någonsin funnits i bullväg!) letade jag efter recept på en vegansk version och OM jag hittade en! Från Pain de Martin, som gör ganska mycket på surdeg varför jag aldrig lyckats med något brödigt från hans sida tidigare. Men med lite jäst och inte så lång jästid, och med löftet om en saftig vegansk kardemummabulle (eller tio) så gav jag mig på det. Och så gott det var. Ser det gott ut på bilden? Det var hundra gånger godare. Och tricket? Solroskärnor i fyllningen istället för smör! Och de smakar inte ”veganskt” om du nu var lite orolig för det. De är fluffiga och smöriga och riktigt kardemumsiga!
Jag testade faktiskt både att kalljäsa i kylen över natt och att bara jäsa som det stod i receptet (för så motiverad kan jag vara när det gäller kardemummabullar) och märkte ingen större skillnad. Så du vet. Jag var dock inte helt nöjd med snurrmönstret och det trots att jag bokmärkt en sida som demonstrerar du får de allra snyggaste kardemummabullarna. Men jag glömde helt bort det i stundens hetta. Detta är inget öde som du måste drabbas däremot. Gör snygga snurror! Vi kör en länk till det, va?
Baserat på ett recept från tidskriften Elle Mat & Vin men jag gjorde förstås en vegansk pesto. Det vill säga öste på med en massa bjäst och vegansk parmesan. Jag hade kvar lite av min hemgjorda ramslöksolja så den hällde jag också i. Till det åt jag seitanmedaljonger från den veganska slaktaren. Dekorerade med ramslökblommor.
Hur ska du då göra peston? Bara byt ut basilikan mot ramslök (just nu i säsong, så passa på!) och parmesan mot bjäst och vegansk parmesan och voila. Du kan till och med ha i lite hasselnötter, som jag hade, eller någon annan nöt du har hemma.
Enkel vardagsrätt som ändå känns lite lyxig med kapris och en vegansk”tonfiskkräm”.
Återigen är det solroskärnor som är den hemliga ingrediensen! Och ett lite saltat noriblad som jag smulade ner. 
Receptet stammar från Green Kitchen Stories och du hittar det här.
Har du lagat något alldeles särskilt gott på sista tiden? Tipsa gärna i kommentarsfältet nedan!
Solen tittade fram! Efter en vecka av det gråaste av grå väder fick vi äntligen lite vårkänsla. Vilken tur då, att det just idag var Sonntag der Berliner Hinterhofflohmärkte, alltså De berlinska innergårdarnas loppissöndag. Jag visste bara om det eftersom jag sett en upphängd poster några dagar tidigare. Det hela tycks vara organiserat av New Neighborhood, en gräsrotsrörelse för att förbättra hur vi lever och umgås med våra grannar. Offline. Jag vet inte så mycket om det, men för den som vill läsa mer så har jag länkat deras hemsida här.
Så efter en långsam söndagsfrukost begav vi oss alltså ut. Lite för att kolla på loppisarna men mest för att kolla in hur andras innergårdar ser ut. Typiskt sån grej som jag brukar gå omkring och vara nyfiken på. Jag är inte den enda, väl?
Den första innergården, jag menar loppisen, nej, jag menar verkligen innergården, bjöd på en stor lönn, fin gräsmatta och utsikt över en gammal fabriksbyggnad.
Innergårdsavunden var påtaglig. Trapphusavunden inte lika stark.
De som sålde var folk i min ålder men de sålde mest kläder, något som jag själv försöker reducera. Så vi promenerade vidare, utan stress, njöt av vädret, satte och oss drack en lemonad på en gata som vi i vanliga fall aldrig besöker.
Vid varje ingång där det fanns en loppis hängde ett plakat som berättade var de andra loppisarna i närheten låg. Väldigt behändigt!
Också behändigt att en loppis låg precis bredvid en av de viktigaste affärerna i hela Berlin.
Herr Nilsson Godis på Wühlischstraße.
Tyvärr var det mest barnkläder och leksaker som såldes. Så efter att ha promenerat i några timmar satte vi oss vid ett sudanesiskt ställe på Krossener Straße och käkade Makali, vilket är stekta grönsaker i bröd med jordnötssås. Alltså. Smaka det.
Efter att ha blivit styrkta av lite matintag vågade vi oss på den stora loppmarknaden på Boxhagener Platz, men hittade inget av intresse. Så vi gick några steg till och drack Radler tillsammans med några vänner i en lummig Biergarten.
Med dagens snyggaste fönster.
Och dagens mest avslappnade jag.
Och på vägen hem sneddade vi genom en liten park och såg detta guldkorn.
En gråmulen vardagseftermiddag på kontoret fick jag ett sms ”Irland fyra dagar i April?”
Jag svarade såklart ”ja”.
Jag hade aldrig tidigare varit i Irland men det stod på min önskelista sedan länge. Tanken på att vandra vid kusten, låta vinden piska mig i ansiktet, vara omgiven av grönt och lyssna på fantastiska irländska dialekter fick min jobbutsikt över en cementerad parkeringsplats att blekna bort.
Semester. En kort en, men ändå. Välbehövlig.
Tre veckor senare gungade flygplanet ner över Shannon och vi slogs av hur grönt allting var. Verkligen grönt. Grönare än grönt. Som om någon målat med intensiva akvareller.
Vi körde kringelkrokiga vägar ner mot Kilrush och ojade oss över hur vackert allting var. Gigantiska hagar med får, kor och hästar som betade fridfullt. Som fick tillräckligt med plats. Som jag önskar att det kunde vara överallt.
Vårt första stopp var Kilkee där vi bodde på detta sagolika ställe.
Först en liten paus för att hämta andan och lugna lilla åksjukan.
Personalen var trevlig, rummet lugnt, maten fantastisk. Och utsikten gick inte av för hackor den heller, ett stenkast från stranden ju.
Dagen efter vaknade vi till strålande solsken. Typiskt irländskt. Frukosten gjorde sig inte på bild men var såklart otroligt god. Äppelformad toast, irländskt och hembakt soda bread. Kanske inte det mest veganvänliga köket. Istället fick jag nöja mig med ekologiskt och närproducerat.
Efter en bastant frukost frågade vi i receptionen vad de tyckte att vi skulle hitta på och konkretiserade så vår plan för dagen. Först en promenad vid vattnet:
Sen en bilfärd ner till Loop Head. Vi ville upp i fyren. Kvinnan som satt väl påklädd vid biljettbåset frågade om vi hade lust att bygga bo i Irland, de sökte nämligen en fyrvaktare. För ett ögonblick föreställde jag mig ett isolerat liv längst ute på yttersta kanten av loophead. Mörka nätter, blåsiga och regniga dagar, inga grannar men nära till nästa lilla ort. Jo… kanske. Va sa? Inget rinnande vatten i huset? Det får fortsätta vara en romantisk dröm.
Sedan körde vi raka vägen förbi Dolphin Watch till min stora förskräckelse. Men det var inte så fina odds för att faktiskt få se några delfiner just den här dagen ändå. Och så körde vi. Och körde. Hela vägen till Cliffs of Moher. Men det tar vi en annan gång.
Har du varit i County Clare eller någon annanstans i Irland? Vad tyckte du?
***
Vill du se fler bilder från min Irlandresa? Följ mig på bloglovin’ så slipper du missa nästa inlägg!
Bitar av Berlin 