Vid världens ände, del 2

Nu när solen gassar hela dagarna så kan jag inte låta bli att tänka tillbaks på de friska vindarna i Irland. Alltså kommer här den efterlängtade(?) del två av min Irlandsresa. (Klicka här för att läsa första delen.)

Vi kör alltså längs med kusten från Loop Head. Vägen löper bokstavligt talat intill kusten och det är bara två meter mellan oss och vattnet. Jag lugnar pulsen tillräckligt länge för att lyckas ta ett foto från bilen.

Vi stannar till vid en kyrkoruin bredvid en väg, mitt i ingenstans. Där flimrar grässtrån i vinden och vi går försiktigt mellan gamla gravar och lösa stenplattor som gömmer sig under det gröna. Jag knäpper några bilder innan det bär vidare.

Målet är de berömda klipporna, Cliffs of Moher. Knappast ett hemligt smultronställe, Cliffs of Moher har över en miljon besökare årligen. Och jag kan förstå varför. Klipporna sträcker sig över åtta kilometer och reser sig som mest 214 meter över havet. Det finns ett stort besökscentrum, tydligen. Men av en slump hittar vi en liten parkering i slutet av en väldigt lång och slingrande väg bland betande hästar och kor. Och där finns det en borg. Eller slott kallades det tydligen. Det är blåsigt och klipporna branta vilket inte hindrar vissa turister från att skutta fram på gräsplättarna utanför stigen.

Cliffs of Moher var blåsigt, ensligt (vi mötte bara turister då och då), kargt och väldigt vackert. Jag var både nöjd och lättad när vi kommit tillbaks och lade fler meter av jämn, fast mark mellan oss och klippkanten.

Vårt nästa B&B låg i Doolin, en ort som är känd som den traditionella irländska folkmusikens högborg, på många av ortens pubar bjuds det på livemusik varje kväll. Det måste ju upplevas! När jag bokade boendet hade jag tyvärr inte insett att det var en 20 minuters gångväg från vårt B&B till orten. 20 minuter på en enslig, dåligt asfalterad väg bland fälten. Utan en endaste gatulykta. Utan en endaste ljuskälla. Det var verkligen beckmörkt på ett sätt som jag som Berlinbo aldrig upplever. Det kändes så tidlöst. Så måste det ha känts för folk innan elektriciteten sattes i bruk. På detta finns inga bilder. Såklart.

Desto skönare var det då att komma fram till McDermott’s Bar, trots busslasten med tyska och amerikanska turister. Det var litet och trångt så kameran fick stanna i väskan. Jag lyckades dock smygfota ljugarhörnan och min obligatoriska Irish Coffee med mobilen. Ursäkta bildkvaliteten.

På en liten scen satt två killar och rev av folkmusikdängor i ett hisknande tempo. Även om de var jätteduktiga så var det bästa när en av stammgästerna gick upp på scen till musikanterna och med hjärtskärande stämma sjöng en gammal irländsk rebellsång (Shanagolden) som fick det att tåras i ögonen. Och ännu bättre var det när den stora skaran turister hoppat på bussen för att åka tillbaks till sitt hotell för då började alla lokalbor att sjunga irländska folksånger tillsammans och sen utvecklades två olika grupper som mer eller mindre höll ett battle! Vi satt där,  blödiga jag med tårar i ögonen, och tänkte att ”bättre än såhär blir det inte”. Men när vi skulle gå hem hörde vi fantastiskt livlig musik från baren tvärs över vägen och vi såg att publiken var lite mer i vår egen ålder så vi gick in en sväng där.

Och nästa morgon vaknade vi för sent för att åka med färjan ut till Aran Islands. Märkligt.

Nu är det bara en del kvar av min Irlandresa att skriva om. Kanske kommer den upp innan året är slut.

Om du gillade det här inlägget, lämna gärna en  kommentar eller klicka ”gilla” så blir jag glad!