Vid världens ände, del 3

Jag tittade nyligen på Go’kväll och de visade ett resereportage från Aranöarna utanför den irländska västkusten. Då kom jag att tänka på att jag ju faktiskt INTE varit där, på Aranöarna, men väl på den irländska västkusten och att jag faktiskt bara lade upp 2 av 3 blogginlägg. Och vilken nytta gör bilderna om de bara ligger på min hårddisk och samlar virtuellt damm? Så nu, snart ett år efter att jag faktiskt var där kommer nu det tredje och sista inlägget från min Irlandsresa. Här hittar du del 1 och del 2.

Vi startade dagen på vårt B&B i Doolin med en rejäl frukost innan vi begav oss på utflykt till en grotta i närheten. Vi åkte till Doolin Cave, en av de största sevärdheterna i området och som ligger längs med Wild Atlantic Way. Väl framme på det prisbelönta besökscentret Doolin Cave fick vi gå ner i grottan med en motiverad guide som både såg ut och lät som en riktig sagofabror. Vi tog på oss hjälmar och gick ner för trapporna, djupt, djupt ner i jorden. Trettio meter närmare sagt. Väl nere tog vi oss igenom en våt och kall tunnel. Finns väl inget härligare? Eh…

I slutet av tunnel såg vi ett ljus, nej vi såg faktiskt ingenting. Men vår sagofabrorguide berättade på ett fängslande vis historien om grottan och dess upptäckare innan han tände ljuset. Och då såg vi den. En av de längsta frihängande stalaktiterna på norra halvklotet, ungefär sju meter lång. Mäktigt att se något som funnits i flera tusentals år och som fortsätter droppa och droppa och i sakta mak bli längre. Fascinerande.

När vi väl kom upp igen tog vi en promenad i den anlagda trädgården och försökte titta på blommor och spännande växter innan regnet tilltog såpass att vi flyktade till bilen och körde norrut längs med kusten till nationalparken The Burren.

Där var det kargt, stenigt, regnigt och stormigt och väldigt väldigt vackert. Jag hade köpt en regnjacka inför resan och ni må tro att det var en god investering! Vi trotsade blåsten och gick ut mot kusten för att försöka fotografera vågorna.

Efter alla promenader och allt regn anlände vi till resans sista stopp, Bunratty, (vi hoppar över den stora katastrofen som var vårt besök till Limerick) och stannade till på en ganska turistisk pub, men maten var god och servicen suverän. Tyvärr glömde jag kvar min fina, loppisfyndade sjal där vilket jag inte kom på förrän vi var hemma igen. Nåväl. Utmattade och nöjda köpte vi med oss lite irländska snacks och körde sedan till vårt sista B&B, där utsikten var helt otrolig. Helt. Förbaskat. Otrolig.

Jag menar, kolla?

 

God frukost fick vi också.

Sen bar det hemåt igen. Med sorg i hjärtat lämnade vi den grönaste av öar med ett löfte till oss själva att komma tillbaks.