Att lära sig göra kimchi: En kimchiworkshop!

Trogna läsare minns kanske att jag är ett stort fan av kimchi, och att den lyckligaste dagen i mitt liv (liten överdrift kanske) var när jag upptäckte kimchiståndet på matmarknaden där jag alltid gör veckans matinköp? Med den ständigt glada och vänliga försäljerskan som producerade kimchin lokalt i Berlin?

Hur tror du då att det kändes när hon den här hösten förkunnade att hon inte fortsätter med kimchiförsäljningen? Det kändes hårt. Vi köpte ett sista glas kimchi som smakade bitterljuvt. Och syrligt. Bittersyrligt. Och aningen fermenterat.

Men så kom ett inlägg på facebook ”Kimchiworkshop”. Wow.

Såklart jag vill lära mig göra egen kimchi! Platserna bokades upp ganska snabbt men jag lyckades nästla mig in en dag i slutet av november. I en litet hyrkök/workshoplokal som kallas Daheim Manufaktur på Dieffenbachstrasse, ungefär det absoluta bästa läget i stadsdelen Kreuzberg fick alltså åtta personer plats att lära sig göra kimchi. Jag anlände en kvart för sent och försökte göra mig så liten som möjligt, för Andrea som ledde workshopen hade redan börjat berätta om kimchins historia och betydelse samtidigt som hon bjöd på ris och kimchi och inlagda tillbehör samt te och andra drycker. Hon berättade också om samtliga ingredienser och var en bäst kan köpa dem och vad som funkar som alternativ.

Eftersom jag kommit lite sent så kändes det inte rätt att ta upp kameran och fota loss. En sak som ni måste veta om Tyskland är att folk generellt är väldigt måna om sin privatsfär. Sidor som ”hitta.se” och gula sidorna för privatpersoner är fullständigt otänkbart här. Ej heller att ha förnamn tillsammans med efternamn på sin brevlåda eller lägenhetsdörr. Eller vad sägs om att Google Street View stoppades i Tyskland fram tills 2010 (tror jag det var) för att folk ansåg att det inkräktade på deras privatsfär så en stor andel av alla husfasader censurerades.

Så när provsmakningen var slut och vi gick in i det starkt belysta köket (jag ber redan nu om ursäkt för det konstiga ljuset i bilderna!) tog jag tillfället i akt att fråga om det var någon som absolut inte ville förekomma på bild. De kollade skeptiskt på mig och frågade var bilderna skulle publiceras. Men ingen tvärvägrade.

Okej tillbaks till workshopen. Andrea berättade detaljerat om processen och hade både förberett Kinakål (även kallat salladskål) som fått ligga och dra med mängder av salt. Kålen hade hon rivit i fyra delar, och vi fick plocka 6 sådana delar var, provsmaka och eventuellt skölja av om det var för salt. Det ska smaka som havsvatten, men inte starkare än så.

Samtidigt som halva gruppen provsmakade havet stod andra halvan och förberedde pastan som ska bli basen för alla kryddor och grönsaker och all chili. Eftersom den också behöver stå och dra lite hade Andrea förberett dessa åt oss alla.

När alla hade tagit varsin kemistbägare (det är det korrekta begreppet, väl?) och hade sin kål framför sig gällde det att välja mellan att hacka kålen i munsbitar eller, det som är mer traditionellt, låta bitarna vara långa. Överpresteraren i mig ville såklart göra det ”riktigt”, vilket jag ångrade när jag insåg vad nästa steg var: att noggrant massera in smaksättningen mellan VARJE blad. De som varit smarta nog att hacka sin kål behövde bara röra runt tills allt var väl blandat. Som tur är fick jag lite experthjälp.



Avslutningsvis gällde det att rengöra glasen på utsidan och runt ”halsen” så att det inte fanns några rester kvar utanför själva ”fermenteringsbiten”. Vi skulle därför också noga lägga plastfolie över kimchin och se till så att där inte fanns några luftbubblor alls kvar i glaset. Sedan var det klart! Eller nästan, processen är inte färdig förrän efter sju dagars fermentering. Tre i rumstemperatur och resten i kylskåp.

På den sjunde dagen provsmakade jag min kimchi. Och jag såg att den var god! Eller smakade att den var det.

Jag skulle träffa en vän efter workshopen och smsade panikslaget ”snälla ta med en påse som håller” när jag stod och höll det tunga, chilivitlökiga guldet i mina handskklädda händer och var rädd att tappa den rejäla glasburken.

Workshopen hölls på tyska, så ifall du pratar tyska och är intresserad så följ Superkohl på facebook och kolla in när nästa workshop hålls. Det kostar 39 euro, något som stockades lite i min hals men med tanke på vad du får för pengarna:
Mat, dryck, lärdom, råvaror, receptet med alla tipsen på papper samt pdf och ett HELT JÄKLA KILO KIMCHI att ta med dig hem.
Plus att hon som höll i workshopen lägger ner så mycket tid och kärlek i det hon gör (och alla förberedelser som hon lagt ner tid på innan).
Med tanke på allt det så känns priset rättfärdigat.

Berätta gärna i kommentarerna om du varit på någon workshop som varit givande!

***

Och du, om du gillar det här inlägget så lämna gärna en kommentar eller en ”like” eller följ mig på bloglovin’ eller wordpress eller lägg till min blogg i din rss-läsare så blir jag glad. Och förhoppningsvis du också.