Bitar av Berlin

Pfaueninsel, eller påfågelön som den skulle heta översatt till svenska, är en liten ö med spännande historia nära Potsdam. Ön är ett UNSESCO-Världsarv och alltså ett skyddat naturområde och tur är väl det, för här lever och frodas… Just det: Påfåglar.

Till Pfaueninsel från Berlin går det tåg och sedan buss. Även med bil går det såklart att ta sig dit. Men eftersom det är en ö kommer vi ju inte hela vägen utan att ta en färja. 4 Euro tur och retur kostar det att stå och vänta i tio minuter för en resa på två minuter.

Utöver påfåglarna finns diverse sevärdheter, såsom ett litet lustslott, jaktbyggnader, tempel och en väldans massa fina blommor.

Det var under slutet av 1700-talet som arbetet med byggnaderna och de anlagda trädgårdarna påbörjades på uppdrag av kungen (Friedrich Wilhelm II), för honom och hans officiella älskarinna, grevinnan Wilhelmine von Lichtenau. Överallt märks stilinspirationen från England men även antika Rom.

Lustslottet nedan användes som sommarresidens av kungen och hans älskarinna. Mot en liten entréavgift kan öns besökare även gå in här men med tanke på att det var den första soliga dagen på väldigt länge valde vi att hålla oss utomhus.

Och utemiljön gick inte av för hackor den heller, eller vad sägs om Berlins (bundesstaten) äldsta rosenträdgård eller vackra anlagda parkträdgårdar av Joseph Lenné (obs! ej Linné)?

Men vi åkte förstås inte dit för blommornas skull (även om det såklart hjälpte). Vi ville se påfåglar. Och påfåglar såg vi.

Vi såg honor.

Vi såg hanar.

En del satt ovanpå inhägnaderna (fråga mig inte varför vissa var inuti och andra sprang fritt på hela ön).

Och andra uppe i träd.

Medan vissa andra gick på catwalken.

Vi såg vita påfåglar.

Och andra som försökte kamouflera sig.

Mejeriet hade ett kostall på källarplanet och det sägs att kungligheterna själv mjölkade ibland.

Efter att ha promenerat omkring i flera timmar var vi väl värda en paus, så vilken tur då att en liten fontän uppenbarade sig. Där kunde vi sitta och njuta av solen, vattenspelet från fontänen och slottet på horisonten.

Sen bar det vidare. Tills vi fann nästa soliga stopp.

När vi var på väg tillbaks mot kajen såg jag påfågeln från tidigare stoltsera omkring för en massa människor. Lite för många människor och de stod alla lite för nära. (Bilderna nedan har jag tagit med mitt teleobjektiv.) Jag var lite irriterad, dels för att de blockerade min vy men framförallt för att de trängdes kring påfågeln som blev alltmer stressad.

Så plötsligt hände det, fågeln lät ut ett hjärtskärande, nästan bedjande skri och satsade fullt ut på att skrämma bort åskådarna.

Vilka fantastiskt vackra djur.

Givetvis var det ingen av de andra åskådarna som kunde respektera fågelns önskan, nej de ställde sig istället ännu närmre så att de kunde ta en selfie med fågeln. Helt ärligt, vad är det för fel på folk. Det står ju till och med på alla skyltar att vi måste respektera flora och fauna på ön. Synd att det inte kan vara självklart även utan skyltar men tydligen är det inte ens tillräckligt. Jag gillar att fotografera och därmed dokumentera min omgivning men snälla säg till mig om jag blir en sån som tror att omvärlden existerar endast för att vara min kuliss.

Efter det färgglada skådespelet var det bara att gå tillbaks till den lilla färjan igen och njuta av solen sålänge den stod på.