Paddelsurfing (SUP) i Berlin

En söndag i Berlin. Allt kan hända, särskilt när en företar sig att inte ligga på soffan. Förra söndagen var alltså just en sådan dag. Redan för några veckor sedan när jag åkte skateboard med min vän L kom vi att prata om SUP (Paddelsurfing eller Stand up paddling) och att vi gärna skulle testa på det. Sagt och gjort, L googlade runt och skickade länkar och information så att vi kunde välja bland det faktiskt inte alltför dåliga utbudet av sup-uthyrare.

Vi tilltalades mest av Nalani Sup som ligger lite utanför Berlin, i  den välmående förorten Friedrichshagen, där suppandet utförs i sjön Müggelsee.

Så när vädret visade sig från sin bästa sida bestämde vi för att packa våra badkläder och ge oss iväg. Vi steg på pendeltåget med våra cyklar, lite omständligt men vi var inte de enda som kom sportigt utrustade. Tyskar älskar friluftsäventyr. När vi kom fram efter ett tågbyte (två på vägen hem, Berlin och byggarbeten är en historia för sig) hoppade vi på cyklarna och ojade oss över hur gullig stad vi befann oss i. På båda sidor av vägen vi följde låg en massa glasscaféer och butiker (som liksom heter Butik eller Boutique, som Stephanies Modebutik) och små restauranger. Solen sken, människorna var glada, mobilen navigerade och efter bara ett par minuter var vi framme. Redan när vi såg vattnet glittra bakom husfasaderna kändes allt så somrigt och soligt och vi kunde knappt hålla tillbaks vår upprymdhet. Den euforiska känslan dämpades dock snabbt när vi gick in på området och mötte en äldre herre som jobbade i kiosken där de tog betalt för tillträde till stranden. Han tittade på oss. Vi tittade på honom.

”Vi vill  bara till stand-up paddlingen.”

”Mmhm”, mannen kom ut från kiosken och ställde sig alldeles framför oss. ”Om ni ser till att försvinna illa kvickt direkt efteråt så behöver ni inte betala inträde!”*

”Visst, okej”, sade vi och fortsatte snabbt ut på piren.

De som jobbade där (också herrar någonstans mellan 50 och 60 år gamla, vita, väderbitna och solbrända), var däremot mycket trevligare och uppmärksamma. Vi kom dit ungefär samtidigt som en annan grupp och eftersom alla var nybörjade fick vi en snabb genomgång med värdefulla tips som:

1. Trilla inte
2. Om ni tvunget måste trilla, trilla ner på surfbrädan, inte i vattnet
3. Om ni trots allt trillar i, ta er upp så här.

Mig ville de ge en barnpaddel. Så är det att vara kort. Sen höjde de på ögonbrynen när jag bad om en flytväst, men better safe than sorry, säger jag!

Efter genomgången hade jag direkt glömt hälften så jag kände mig faktiskt lite lättad när den ene instruktören hoppade på sin bräda och paddlade ifatt oss på två röda, där vi drev i varsin riktning mot bojer och paddlade förgäves. Tack vare hans ropade instruktioner ”Paddla bara höger, bara höger, höger, HÖGER!!”, lyckades vi ta oss över den breda delen av sjön precis innan ångbåten for loss.

Efter det var det lugnare och vi vågade ställa oss upp på skakiga knän. L var snabbare och säkrare än jag (hon lyckades till och med ta en selfie på surfbrädan!), men för mig kändes det som att resa sig upp ur urslammet varje gång jag skulle upp igen från hukad eller knästående position.

En och en halv timme senare var vi båda sup-frälsta och planerade att öppna ett burgarhak bredvid och åka på surfresor runtom i världen. Nåja, bara för att vi inte trillade i den här gången gör det oss (tyvärr) inte till vana surfare.

* Den här typen av ”kundservice”, även känd som ”Berliner Schnauze” innebär egentligen bara att vara barsk och lite otrevlig och berlinarna tycker liksom att det är deras grej.