Jag satt på min somriga balkong i Berlin och njöt av en kopp morgonkaffe när jag plötsligt fick en förnimmelse av att vara tolv år gammal. Jag kunde riktigt känna materialiet på min nya sommarklänning då, en blå knälång klänning, kanske i en blandning av bomull och polyester, med ett övre lager i mesh med blommor i olika färger. Till den bar jag ett par plastiga sandaler med remmar i gult, rött och blått eller grönt och en liten klack.
Vad tänkte jag på då? Vilka drömmar och ideal hade jag på den tiden, när man precis var i början av processen att frigöra sig från föräldrarnas världssyn och värderingar. Vid den åldern hängde jag mest med familjen. På sommarlovet tillbringade vi tid hos mor- och farföräldrar, åkte till Bakken i Danmark.
Jag läste många böcker. Lånade en hel drös på biblioteket. Bad om att få pengar att köpa ännu fler på olika loppisar.
Jag sitter på min balkong i Berlin år 2025, omgiven av blommor och växter jag själv har planterat, balkongmöbler i färgglad retrostil från en affär som inte längre finns. Allt detta har jag valt själv. Blommor jag gillar, grönsaker jag kan så och skörda. Tolvåriga jag som växte upp i en liten kyrkby kunde aldrig ens kunnat föreställa livet jag lever nu. I en världsstad med både en karriär i kommunikation och ett side gig som musiker. Nu har jag frigjort mig från de världsföreställningar som omgav mig som barn.
Men trots det känns det aldrig som en riktig sommar förrän jag kommer till Sverige. Förrän jag kan cykla till stranden, äta kardemummabullar och dofta på vresrosor. Det är inte sommar förrän jag kan känna saltstänket i luften och åka till ett slottscafé på landet, en loppis i någons garage. Först då känner det som sommar på riktigt.
Vissa föreställningar går aldrig ur.
Bitar av Berlin 
Lämna en kommentar