Bitar av Berlin

Hon frågade mig om jag brukar skriva.

OM jag brukar skriva, tänkte jag. Jag älskar att skriva, mitt liv är att skriva ville jag svara, men jag insåg att jag inte skrivit på länge. 

Det som varit en daglig del av mitt liv sinade långsamt bort med åren. Det som jag trodde skulle vara min identitet hamnde i skymundan och fick ställa sig bakom livets alla måsten. Bakom mathandling, betala räkningar, pendla till och från jobbet med musik i öronen och en mobil i handen för att skärma av mig från resten av alla de trötta pendlarna. Bakom att laga en snabb middag på kvällen och sen titta på en video på datorn samtidigt som jag chattade med vänner och scrollade i reakategorin på olika shoppingsajter utan att köpa något. 

Om jag brukar skriva.

Jag mindes plötsligt tiden på universitetet när jag hade tid, när jag satt i mitt rum i kollektivet och skrev sida efter sida för hand innan jag överförde dem till datorn och såg framför mig hur en hel roman utvecklades. Hur jag tänkte på olika namn, hur karaktärerna var inspirerade av olika personer som korsat min väg i livet. 

Hur en utflykt med kursarna till ett förlag kändes som att vara på rätt plats, hur jag kunde tänka mig att gå i de där korridorerna med historier under armen. Bokstäver, ord och eleganta fraser.

Jag mindes hur mina dagar bestod av ord och språk, hur diskussionerna handlade om grammatik. Tills en dag det tekniska tog över och läslusten försvann. Hur analys och självkritik hindrade kreativiteten när den ville komma ut. 

Och sen flyttade jag utomlands. Fick jobba med språk på främmande språk. Ibland kunde jag få chansen till litterärt skrivande men för det mesta handlade det om säljande skrivande. Var kreativ på 140 tecken.  Var kreativ i ämnesraden på mejlet.

Visst, det var kreativt.  Kreativt på ett annat sätt. Ett snabbt sätt. Ett sätt med konkreta mål. Få läsaren att klicka på den här länken, få läsaren att vilja köpa detta. Informera enkelt, förståeligt. 

Mitt modersmål samlade damm när jag inte längre använde det dagligen. Historierna som grott för mitt inre öga bleknade bort. Någonstans har jag påbörjade romaner. Någonstans har jag beskrivningar av personer och platser som bara finns i min fantasi.

Om jag brukar skriva? 

Nej, men jag brukade skriva.